Fool me twice shame on me

Jag har alltid varit en person som aldrig egentligen ångrat något för jag vet att det har gjort mig till den personen jag är idag. Det enda jag faktiskt ångrat är när jag varit elak mot människor eller sagt saker jag inte menat. Oavsett detta går det inte att ibland tänka på en del saker och vad det gjorde med en. Jag tänkte berätta för er den gången jag blev kär för första (och hittills enda) gången på riktigt. Detta är bara den "korta" versionen men blev ändå en bok lång, så sit back and relax because you are in for a ride.
 
Mina föräldrar var fortfarande gifta och vi bodde i en stor och nybyggd villa ute i Sorunda söder om Stockholm. Vi hade flyttat från Haninge, närmare bestämt radhusområdet i Jordbro, och den största orsaken tror jag var eftersom mina enäggstvilling bröder tenderade att hamna i en del slagsmål i skolan. Oavsett, en gång var mina föräldrar borta av någon orsak, något som oftast inte skedde och vi hade villan för oss själva. Självklart tog mina bröder som då var i 18 års åldern tillfället i akt till en fet fest. Jag själv var 2 år yngre och därför omkring 15-16 år vid tillfället. De spelade mycket datorspel (som de flesta andra tonårskillar) och hade fått mycket nya bekantskaper därigenom och många Haninge-människor som de gladerligen bjöd in. Jag bjöd in mina Sorunda-tjej kompisar och det kom även en del annat folk bland annat en kille som jag var lite intresserad av som hette Michael. Vi hade mest chattat på msn men vi gick i samma skola så vi visste vem den andre var och så vidare.
 
I alla fall, jag minns att jag var oerhört spänd och tyckte det skulle bli skit kul med fest såklart. Jag var dock lite på min vakt mot deras nya kompisar eftersom de verkade vara lite "tuffare" av sig och man kan kanske kalla dem för "orten" killar. Jag skulle precis gå iväg till en av mina bästa kompisar för att börja göra oss redo och sedan gå hem till mig igen. Linus och Sebastian, som mina bröder heter, hade bjudit in deras nya polare lite tidigare så de kunde gå igenom allt innan festen började. Jag kommer ihåg den gången så väl, jag gick nerför trappan till nedervåningen och såg er alla för första gången. Jag minns inte exakt vilka det var men den första jag la märket till var Lill-Sami, en kille som komma att finnas kvar hos oss enda fram till idag. Linus och Sebbe är alltid väldigt noga med att presentera mig och sa "grabbar, hälsa på vår syster Isabella." Jag log blygt och blickade runt i köket bland alla nya ansikten men alla såg genuint vänliga ut och hälsade glatt. Blicken stannade tillslut på en kille sittandes på stolen längst till vänster, han satt med benet böjt så ena foten hamnade på knät ni vet. Lite bakåtlutad. Väldigt självsäkert och nästan lite kaxigt men även han log mot mig. Jag kollade in i hans blåa ögon och jag visste det inte riktigt då men någonstans inom mig kände jag att från den stunden var det något på väg. Jag avfärdade den känslan och utsåg honom till trubbel. Men det jag inte visste då var att det inte skulle bli så enkelt som att bara konstatera en sådan sak. 
 
Kvällen fortskred och det blev en riktigt lyckad kväll. Michael, killen jag talade om kom dit och jag satt mest och pratade med honom på övervåningen medan de flesta andra på festen befann sig på nedervåningen. Jag drack knappt någonting alls utan höll mig på en lagom nivå för min unga ålder. Helt plötsligt kommer min dåvarande bästa tjejkompis fram till mig och ber mig om en kondom, hon ska ligga med någon kille. Jag, som bara hade kysst en kille förut och som var lite mer eftertänksam när de kom till sådant gick med henne för att se efter vad jag kunde göra för att hjälpa henne. Jag hade tänkt se vem hon hade valt att ha sex med... In går vi på ett av rummen på övervåningen där killen tydligen redan ligger i sängen. Jag skymtar i mörkret killen jag tidigare hade avfärdat som trubbel och det ante mig att just han låg där. Han hade förmodligen druckit för mycket och rökt ett och annat vid det laget. Jag inser att det är en notorious player vi har att göra med by the look of him och drar tag i min kompis och frågar henne om det är något hon verkligen vill. Hon nickar mot mig ivrigt och säger "Issa fram med kondomen bara". Min tjejkompis hade haft en del killar redan innan och hon var en riktig man-eater så jag tänkte "lika barn leka bäst" gav henne kondomen och gick därifrån.
 
Utöver det minns jag inte så mycket mer. Alla hade jätteroligt och det där ligget mellan min tjejkompis och den där killen var inget mer än en engångsgrej som vi inte aldrig hade någon anledning till att prata mer om. Everybody was happy.
 
Mitt liv fortsatte, jag gick i skolan, at that time i 9:onde klass på Sunnerbyskolan. Trivdes ganska bra, jag hade mycket kompisar, spelade fotboll på fritiden osv. Jag klagade rätt mycket på Sorunda från och till i min ungdom eftersom jag längtade efter mer spänning men när jag tänker tillbaka på det kunde jag inte önska för finare minnen. Min bästa kompis Jytte och jag bodde 2 km ifrån varandra och vi hängde dag som natt, även Cassandra och Emilie samt Carro Grandalen, Petra, Lizzy, Sandra, Sara osv. Vi var ett helt stort gäng med härliga tjejer. Sorunda hade fantastiska sjöar och grönskor. De flesta av tjejerna spelade fotboll i samma lag och fotbollsplanen låg bokstavligt talat i bushen men Gud så vackert det var på somrarna när solen höll på å gå ner och man såg kossorna på ängarna runt omkring. Visst kunde vi tjejer bråka och frysa ut varandra om vartannat men fan vi har många fina minnen tillsammans. Nog om det, jag känner att jag tappar fokus från ämnet. Men det är för att jag tror det gick en lång tid mellan festen och till dess att jag och killen min tjejkompis hade haft sex med, han som var "trubbel", fick kontakt med varandra. 
 
Jag minns inte riktigt exakt hur vi började prata eller vem som egentligen la till den andre på msn, men jag kan med all säkerhet säga att det var förmodligen han. Vi chattade oerhört mycket och han kom att bli den personen jag kunde sitta och vänta på skulle gå online. Han jag gick hem från skolan för att chatta med eller satt vaken på nätterna med. Jag började sakta men säkert på sidan av allt börjat få kontakt med nya vänner, samma vänner som var mina bröders från Haninge och jag tappade fokus från fotbollen. Jag testade att röka (annat än bara cigg) och festa. Jag hamnade tillslut i samma kompisgäng som denna kille och vi hängde alltid tillsammans i gäng med andra. Jag var så otroligt naiv på den tiden, jag såg någonting i honom förutom hans otroligt fina och blåa ögon. Jag såg en kille som hade djup men som skulle spela tuff och osårbar men jag var ivrig på att knäcka koden för att få honom att öppna sig. Jag ville rädda honom. Han var en player utan dess like och han visste exakt vad han gjorde. Men med mig var han annorlunda. Han kunde ta min hand i smyg när ingen såg och satte sig alltid intill mig men gjorde det med diskretion så ingen skulle se. Vi hade en otrolig spänning mellan oss och jag svär att jag kunde dött redan där och då så fort jag såg honom. Bara jag hörde hans namn så hade jag kunnat springa genom eld för att få vara på samma plats som han. Han fångade mitt hjärta med storm och jag hade kunnat vara hans för all framtid. Jag kunde inte tänka på annat än honom och bara han.
 
Jag tror ni förstår hur kär jag var? Eller gör ni verkligen det? Här har vi en tjej vars tjejkompis (mans-slukaren) anklagat henne (på skämt men ändå med lite sanning ni vet) för att vara lesbisk för att jag aldrig var intresserad eller ens haft någon pojkvän tidigare. Men där var jag, kär och galen. Vi visade aldrig för någon att vi hade intresse för varandra, och jag antog att det var för att han var nära kompis med mina bröder. Jag själv har alltid varit väldigt reserverad och höll det hemligt för alla, till och med min nya bästa tjejkompis som jag spenderade varenda sekund med. Jag teg som muren helt enkelt och det gjorde jag utan ens en tanke på annat. 
 
Vi hade aldrig sex med varandra för han var som sagt en väldig genteman mot mig när det kom till just det och han visste ju att jag var oskuld. Men nog var vi nära varandra så fort vi kunde, kysstes i smyg och sov tillsammans så ofta vi kunde men alltid i fortsatt hemlighet. Tiden gick och vi började hamna på samma fester ihop. Det var väl där det hela började. Jag såg honom i sitt rätta esse och med det sagt alltid festens mittpunkt och alltid med en snygg tjej under sin arm. Vet ni vad som hände med mitt hjärta? Jag tror att någon kom där och då och slet ut det ur mitt bröst för att sedan sätta tillbaka det igen som om inget hade hänt med det. Tiden gick och jag fortsatte att lida i tystnad, men fortfarande lika kär som innan. Detta var inget som skulle gå över utan vi fortsatte att ses och jag var stundvis fast besluten på att han skulle ändra på sig, för min skull. Jag visste att han hade haft en del jobbiga minnen från förr och att han aldrig hade varit kär förut. Jag förstod ju honom.
 
Men ju mer tiden gick desto mer tyckte jag att han borde ha haft tid på sig men inget skulle ändra på sig. Han skulle fortsätta hålla mig så nära sig han kunde, ge mig hintar om att han gillade mig, ta min hand när ingen såg men allt för att sedan krossa mig som om ingenting på nästa fest. Det fortsatte i flera år och blev allt jobbigare. Vi kunde gå ihop, jag mina bröder och alla kompisar och han med en brud under armen vi var på väg till ytterligare en fest. Jag gick och var noga med att se allting, varenda kyss och varenda sekund han tillbringade med någon annan utan ens en tanke på vad jag gick igenom. Ju mer jag såg desto mer drack jag och sen grät jag. Jag grät varenda gång jag blev full, jag grät så mycket så mina ögon höll på att gå sönder men ingen fattade varför och jag berättade aldrig varför. Mina bröder kunde trösta mig gång på gång eller mina kompisar men de trodde nog tillslut att det varit ett resultat av för mkt alkohol men det var ändå oroande. Den enda som visste varför jag grät på det där viset var jag. Jag ensam. En gång sprang jag ifrån en fest utpå en äng och en dåvarande killkompis efter, jag grät och grät det gick ej att få stopp. Han förstod att något var mycket fel men jag kunde inte säga vad.
 
Nu i efterhand kan jag inte förstå hur jag kunde vara så lojal mot en person som behandlade mig på det viset. 
 
Men jag slutade tillslut gråta varje gång och blev väl lite van eller vad man ska säga. Det var bara vid riktigt specifika fall där jag blev ordentligt tagen på sängen som jag kunde börja gråta. En gång blev jag så fruktansvärt provocerad att jag var tvungen att springa ut och spy. Jag fick ingen luft.
 
Jag la sakta men säkert ner honom fysiskt även om mina känslor var lika starka men vi var fortfarande nära från och till samt i samma gäng. Jag hade sagt åt honom att låta mig vara men inte ens det lyckades han med. När jag inte trodde att det kunde bli värre så såg jag honom med min bästa tjejkompis. Jag och 3 killkompisar gick förbi hans lägenhet och av slump sa en av killarna "kolla där, är inte det **** och ****". Mycket riktigt, i fönstret på tredje våningen ser jag han, lyfta upp henne, på köksbänken varpå han ger henne en sensuell kyss på munnen. Hade jag inte dött innan så dog jag där och då men jag visade det aldrig öppet för någon. Jag anklagade min tjejkompis i tystnad och enligt mig hade hon svikit mig. Hon borde ha vetat intalade jag mig själv, hur kunde hon inte veta? Jag hade ju aldrig berättat det för henne men hon bara BORDE ha sett det på mig.
 
Ingenting blev sig någonsin likt mellan mig och henne efter det och vems fel det är kan jag inte riktigt säga. Egentligen hans.
 
Det slutade med att det blev vi till sist, på något konstigt jävla vis hade jag kärlek nog för att stå kvar vid hans sida till slutet. Jag skulle precis fylla 18 när det blev vi på riktigt, alltså ca 3 år efter och jag glömmer aldrig när han sa att han älskade mig för första gången. Nog hade jag aldrig sagt det till honom men jag hade älskat honom i en evighet. Jag sa det tillbaka och från den stunden och vidare var det vi. Problemet var att vi denna stund hade det skett så mycket, så många svek, mitt hjärta var bara en klump av den aska han orsakat och jag visste nog innerst inne att han aldrig skulle kunna reparera den skadan. Han skulle alltid stå i skuld till mig och vara skyldig mig något men kärlek handlar inte om det. Något jag inte fått lära mig vid det laget.
 
Åren gick och det fortsatte vara turbulent mellan oss, numera pga andra osaker, han lockades av droger och slagsmål ute på fester. Jag försökte och försökte men det livet lockade för mycket. Det skulle inte ta slut här. En vacker dag någon månad innan sommaren kom försvann han från mig. Jag ringde och skrev, jag grät och skrek men inget. Jag bönade, jag bad och det på mina bara knän. Men inte ett ljud. Visst hade vi bråkat och så men vi var ju fortfarande tillsammans, eller? Det fick jag lista ut på egen hand för min pojkvän gjorde aldrig slut med mig men slut var det. Han hamnde i ordentligt fel sällskap, tog droger dagligen och sökte adrenalin-kickar av olika slag. Jag såg honom tillsammans på en rejv-fest med en otroligt bekräftelsesökande tjej den sommaren som jag började hata innerligt.
 
Det slutade med att jag gick in i skogen och grät. Efter kom en kille, en kille som jag vet inte var en bra sådan men som jag använde som tröst. En kille jag aldrig någonsin hade umgåtts med om det inte vore för att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag mådde så fruktansvärt dåligt och det fanns ingen annan väg än den jag tog. Jag drack varje dag den sommaren, bokstavligt talat varenda dag. Det var inte bara alkohol inblandat utan även mycket droger. Min tjejkompis hade precis flyttat till en egen lägenhet i västerhaninge och hon tackade inte heller nej till att festa ordentligt. Jag drack till jag inte kunde stå och killen jag berättade om tog hand om mig varenda gång. Han blev hooked och jag behandlade honom som skit rent ut sagt men det var ju också så jag mådde.
 
Den sommaren är den värsta i mitt liv och så fort jag hörde mitt ex namn så vände sig hela magsäcken på mig men jag ville ändå inte missa en sekund av att se honom. Jag älskade honom innerligt. Det kändes som om ingen runt om mig missade möjligheten att nämna hans namn till mig och det skar som knivar i mitt hjärta varje gång. Men jag höll minen såklart. Jag minns inte riktigt hur många gånger efter det jag försökte ringa honom eller hur många gånger jag låg och grät och skakade på golvet (alltid ensam utan att någon visste). Men det visade sig att han aldrig skulle lyfta på telefonen, inte ens 1 gång för min skull.
 
Efter det blev vi tillsammans och gjorde slut om vartannat men de gångerna mer respektfullt och inge gjorde längre så ont som det en gång gjort för min del. Han började nog få mer känslor för mig samtidigt som mina avtagit. Tillslut hade jag inte ens hälften av all kärlek jag en gång haft för honom kvar men ändå räckte den gott och väl. Jag förstod att det skulle bli en typisk "han kommer ångra sig" historia. Och visst blev det som jag förutspått, men vad gjorde väl det?
 
Tillslut ville jag inte längre ha honom även fast det hade varit mycket bra mellan oss, för inte alla år var dåliga, tvärtom. Vi har tillsammans många år efter detta men det visade sig att jag aldrig riktigt kunde förändra eller "rädda" honom. Dessutom hade jag förlorat för mycket kärlek för honom och eftersom jag visste hur mycket jag hade kunnat ge honom så kändes det lönlöst nu när det mesta var borta, det fanns inte längre något kvar att ge och gav jag upp. Karman gjorde sitt och jag sårade honom ett par gånger efter det även om det aldrig gick att jämföra med det jag fått utstå i flera år. Jag kände också att det var mycket i våra livsmål som inte stämde överens. Viktigaste av allt var att jag skulle aldrig komma över sveken. De oäntliga sveken som ingen annan än jag kunde relatera till. 
 
Visst gjorde det mig stark, jag har lärt mig otroligt mycket men jag kan ändå inte sluta undra vad det hela gjorde mot mig. Hur mycket av det är orsaken till de stora tillitsproblemen jag haft? Om jag inte träffat honom hade jag förmodligen inte hängt kvar i gänget lika länge och jag hade förmodligen sluppit vara med om en del otäcka händelser. Jag hade inte supit ner mig på det viset och jag hade inte haft ett självskadebeteende den där sommaren. Hade jag kanske träffat en annan kille som behandlat mig med respekt? Ingen vet men om jag visste att jag inte hade träffat någon annan än dig så ångra jag inget. Jag fick vara kär, och även om det innebar den mest förödande av hjärtesorg som förmodligen kommer sitta kvar hela livet så var jag kär. På riktigt dö för dig kär. Så många tårar har jag gett dig att jag har nog kunnat fylla Atlanten. 
 
Efter det såg jag aldrig på honom på samma sätt som innan, jag hade sörjt honom som om han dött ifrån mig och i min värld försvann han där och då. Visst hade jag fortfarande kärlek kvar för honom och han kom till att bli en god vän i mitt liv. Men det var inte som den personen jag en gång kände utan för mig blev han en helt ny person men självklart finns historien kvar. Det är svårt att förklara. Jag gick vidare helt enkelt, helt och fullkomligt. Det skönaste var att äntligen bli fri, fri från den ofantliga makt en person en gång hade över mig och mitt liv var borta - föralltid. 
 
Helt ärligt har jag ställt mig själv frågan många gånger men kan än idag inte säga: Var det egentligen värt det?
 
 
Om jag idag fått prata med lilla Isabella ståendes på den där festen ovetandes om vad framtiden skulle ge så hade jag sagt åt henne att jag vet vilken känsla hon tampas med och att jag vet att det egentligen bara finns 1 väg för dig just nu. Den vägen kommer leda till spänning, nya vänner som kommer innebära skratt och lycka med också droger och otäcka situationer. Rushar du kommer söka. Du kommer alltid stå med dina fötter på den goda sidan och veta skillnaden mellan rätt eller fel. Du kommer gå därifrån skärrad och ärrad men du kommer att läka var så säker. Du stannar kvar lite för länge så se till att gå i bättre tid för du kommer tampas med en del svåra år innan du läkt helt. Jag hade även sagt åt henne att inte slösa bort alla åren på honom för det blir aldrig bättre oavsett hur mycket du än försöker.
 
Men jag antar att det var meningen för min del, för nu när jag är starkare än aldrig förr, världsvan på många plan som inte många andra osv så är jag en version av mig själv som jag aldrig hade varit annars. Jag har sett både det ena och det andra och jag har känt saker ingen ung tjej ska behöva känna. Men jag har också haft underbara vänner, oförglömliga minnen med lycka och skratt. Ingen tvekan om den saken.