Moonlight

Ibland möter man människor och tänker "wow" denna person har verkligen kommit långt i livet. Det kan vara saker som personlig utveckling, pengavis framgång eller ren kunskap vi imponeras av. Ibland också en förblindande skönhet. Vi kan tycka att det är väldigt unikt och underkasta oss denne på ett väldigt naivt sätt med tanke på att vi egentligen inte känner hen. Men sedan händer något, något som fullkomligt slår sönder hela bilden som vi var så snabba på att måla upp.
 
När det kommer till mig personligen kan det bero på att jag sett svagheter, misstag eller helt enkelt mänskliga beteenden som jag har svårt att acceptera. Ibland tycker jag det är väldigt sorgligt för jag hade så gärna velat haft kvar den där nästintill otroliga upplevelsen eller det perfekta mötet i mitt minne.
 
Jag tror också att jag har problem med att när något obehagligt händer mig på en plats eller med en person så vill jag mest troligt bara fly därifrån och gå vidare. Det handlar om tilltro för min del, jag tappar väldigt lätt hoppet om människor och tror att jag bara kommer att bli besviken. Jag åker helst så långt bort som möjligt och antingen bearbetar detta om det behövs eller går vidare direkt. Det kan tyckas hårt för det är det också, även för mig. Min pappa sa en gång till mig "Isabella kom ihåg en sak du kan aldrig lita på någon förutom ditt eget blod". Har han rätt i det? Eller kan man skapa sig ett eget blodsband till någon annan så starkt som om det faktiskt vore ditt egna? Jag tror det men jag vet att pappa också har rätt i att människor kommer att svika mig, igen och igen.
 
Jag är inte så bekräftelsetörstande som person och relativt trygg i min plats som kvinna på jorden. Jag har varit lyckligt lottad som alltid haft en stark man att vända mig till och som talar om för mig hur vacker och värdefull jag är. En mamma som alltid säger att jag är den finaste och klokaste tjejen i hela världen. Bröder som har gett mig skydd, tusentals skrattattacker och som klappar mig på huvudet och ger mig kärleksfulla blickar som om jag föralltid kommer vara deras 4-åriga lillesyster.
 
Många gånger har jag haft väldigt svårt att acceptera att människor gör misstag och gud vet att jag har gjort fel många gånger jag med. Ibland har jag haft alldeles för lätt för att lämna samtidigt som jag haft oerhört svårt för det också. Men jag är stolt över mig själv för att jag i slutändan ändå alltid fortsätter framåt men ser tillbaka för att försöka göra bättre nästa gång. Ja, helt enkelt lära av mina misstag, fel och brister. 
 
 
Avslutar med en liten text som är något helt annat.... 
 
Kanske var det något i den kyliga luften som förändrade henne den där natten. Hon kände sig renad från all synd när mörkret träffade hennes nakna kropp. Där ute vandrade inget mer än några trötta djur i hopp om att hitta någonstans att slå sig ner för att sova. Allt var så tyst och vackert precis som hon. Hennes huvud vinklade upp emot den upplysta natthimlen medan vibrationerna av vargen inom henne ylade upp emot månens sken.