I know I will get back up

 
Hej hörrni, 
Om jag ska vara helt ärlig med er så har jag inte mått så bra de senaste dagarna. Jag har som många kanske inte vet en sjukdom, något som kallas för PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom. Det är en svårare form av prememstruellt syndrom, ni vet PMS och det vissa kvinnor kan få en gång i månaden innan menstration. Långt ifrån alla kvinnor lider av vanlig pms och när man som kvinna har PMDS så har det övergått till en sjukdom. 
 
Så här står det på vårdguidens hemsida:

"PMDS påverkar hela tillvaron mycket och kan bland annat göra att man hamnar i konflikter eller att man vill vara ifred och undviker att umgås med andra.

Om man har PMDS kan symtomen vara så svåra ett de liknar en depression eller ångestsjukdom. Skillnaden är att vid PMDS försvinner besvären nästan genast när mensen kommer igång.

Cirka tre till fem procent av alla kvinnor som har mens har PMDS."

Detta är något jag som kvinna inte kan kontrollera och det man ska veta om PMDS är att det är fysiskt störning som drabbar mig psykiskt. Det är alltså inte en depression vi talar om eller psykisk ohälsa utan något i min kropp som drabbar mig psykiskt. Det finns inte alls mycket information om detta och jag har gått till de främsta läkarna i Sverige (alla kvinnliga) för att få hjälp. Dock går forskningen långsamt men det är på rätt väg iallafall.

Det jag kan säga som kort är att vi som lider av detta är allergiska mot det hormon vår kropp utsöndrar innan mens. Det vill säga så pågår det ett krig i min kropp en gång per månad och vissa månader är värre än andra. 

Detta är ärftligt, jag har fått det från min mamma och hon är mitt främsta stöd genom det. Det är svårt för folk runt omkring att förstå som inte alls lider av pms och tro mig jag förstår att det är svårt. 

När jag får detta så faller allt, all min styrka och den starka kvinnan jag annars är kan jag inte längre hitta. Jag gömmer mig helst och puttar ofta bort de som står mig nära. Jag kan få för mig att någon som jag annars vet älskar mig inte gör det längre, jag blir paranoid och ibland har det gått så pass långt att jag t.o.m. fått självmordstankar. Minsta lilla sak kan få mig att tro att hela världen är emot mig och ibland har jag bara gråtit och skrikit utan att kunna stoppa det.

Idag är det lättare för mig att hantera eftersom jag vet varför jag kan komma in i dessa mörka hål. Jag vet att jag måste undvika alkohol, försöka undvika vissa situationer och tänka på att det kommer gå över. Just denna månad var en sån där hemsk jävel och jag har gråten i halsen flera gånger dagligen men jag kan bara inte låta det brista för jag är så rädd för att jag inte ska kunna kontrollera det. Jag har inte min familj hos mig just nu eller någon jag kan lita på till 100% och därför är det extra tungt.

Tänkte bara dela med mig av det för det är faktiskt bara ett fåtal personer som vet om detta, främst mina närmsta vänner och familjen såklart. Jag berättar bara för folk som jag vet att jag kan lita på och som jag vet bryr sig och både min familj och mina vänner har varit otroligt förstående. Jag vill att ni ska veta att jag är så tacksam över det för som sagt jag vet att det talas så tyst om detta i övrigt och det är svårt att förstå.

Idag har iallafall jag haft tid att tänka. Jag har en plan på gång... Jag och Marc checkar ut från den här fantastiska resorten imorgon (om ni åker till Koh Phangan nån gång och vill ha lyx, avkoppling och bara hur najs som helst så ska ni bo på Cocohut beach resort. Såååååå himla underbart!!) och har ej hittat en bra yoga resort men har haft mail kontakt med ett muay thai ställe här på ön. De har flera timmars träning per dag plus yoga!! Man betalar för boende tillsammans med andra, mat, träning och det är inte alls speciellt dyrt. Jag testade thaiboxning i Sverige för ca 1 år sedan och älskade det. Jag ska dit imorgon efter jag checkat ut härifrån och så skiljs jag från Marc för nu, vi är på helt olika plan, han vill festa hela tiden men jag vill ta hand om min kropp. Visst festa kan jag också göra ibland men det är verkligen inte mitt mål med denna resa så detta känns helt rätt.
 
Önska mig lycka till. 
 
Kram på er, en speciell hälsning till mamma, pappa, Linus, Sebastian, Nattis, Carro och Milton. Älskar er och tro inte att jag glömt er ens för 1 liten sekund.
 
Puss!!